Mitt fjärde barn föddes 2010. På den tiden hade jag jag en gammal Nokia med knappar. Man kunde skicka sms, lyssna på musik och gå ut på nätet. Jag lyckades emellertid aldrig med det sistnämnda och försökte heller inte särskilt ihärdigt då jag visste hur dåligt detta fungerade.

Höstterminen 2011 var det dags för mig att vara föräldraledig. Vid den tiden hade några runt mig börjat skaffa sig smarta mobiltelefoner. Detta fick mig att slå till och köpa mig en Iphone4 i julklapp. Jag var oerhört nöjd. Plötsligt kunde man göra helt fantastiska saker med sin telefon och faktiskt så underlättade den mitt arbete oerhört. Bara att kunna ha sin kalender och mejl synkade i mobilen hela tiden förenklade väldigt.

När jag sedan kom tillbaka till arbetet i januari så upptäckte jag att jag inte var ensam om att ha fått en smart mobiltelefon i julklapp. I stort sett alla elever och de flesta av lärarna hade nu också en sådan. Plötsligt var mobilerna ett problem. I de gamla mobilerna kunde eleverna lyssna på musik och skicka sms. Men dessa meddelanden kostade fortfarande någon krona så det var relativt ovanligt att de gjorde det under lektionstid. Nu med smarta mobiltelefoner kunde de göra allt som man tidigare bara kunnat göra med en dator och detta gjorde att de blev helt uppslukade av dem. Men var de bara dåliga för dem? Borde de inte kunna ha samma hjälp av sina mobiler i sitt arbete som jag hade i mitt?

Texting Congress 1” (CC BY-NC-SA 2.0) by afagen

Sedan dess har debatten kring mobiltelefonanvändning i klassrummet pågått. En snabb sökning på google på sökorden ”mobiler i skolan debatt” ger 495000 resultat. De flesta av inläggen och artiklarna i ämnet verkar vilja förbjuda dem. När Aftonbladet i våras genomförde en webbenkät huruvida det var bra att skolor nu kunde förbjuda mobiltelefoner så svarade nästan 90% att detta var bra.

Jag ställer mig dock på Håkan Fleischers sida. En forskare som studerat användningen av digital teknik i skolan då han i ett inlägg i debatten titulerat: ”Mobiltelefoner i skolan bör hanteras inte förbjudas”  skriver:

”Jag menar att förbud mot mobiltelefoner i skolan är orimligt och verklighetsfrånvänt som strategi för att hantera de problem tekniken för med sig. Användningen av IT – som ju smarta telefoner är en del av – främjas just nu hårt i skolsverige. [—] Jag menar vidare att ett förbud eller preventivt insamlande av mobiltelefoner i skolan är ett steg bort från skolans uppdrag att verka fostrande. Fostran är naturligtvis ett begrepp som kan förstås olika – somliga anser att förbudsideologier och straff är fostran, men en mer rimlig tolkning av fostransuppdraget för skolan är att skolan skall fostra till att bli en ansvarstagande individ.” (Håkan Fleicher, ” Mobiltelefoner i skolan bör hanteras inte förbjudas”)

Jag tror inte att det är mobilerna som är orsaken till att vi får relativt låga resultat i skolan. Problemet är den låga status skolan har i vårt samhälle. Ett felaktigt mobilanvändande är bara ett symptom på detta. Eleverna väljer att göra annat under lektionstiden för att de inte förstår vilket värde skolan har för dem. Detta skulle inträffa även om vi förbjöd mobilerna. För att förbättra resultaten behöver vi istället få eleverna att förstå värdet av lektionstid så att de inte slösar bort den.

Numera har ju dessutom många elever tillgång till en egen dator eller surfplatta under lektionstid och på dessa så kan ju eleverna kunna göra exakt lika mycket dumt som de kan med mobilerna och datorerna vore det ju dumt att förbjuda när det är skolan själv som har gett dem dessa.

Vi måste alltså, precis som Håkan Fleischer skriver, fostra dem till att klara av att använda all digital teknik på ett både effektivt och hälsosamt sätt. Mitt fjärde barn har ännu inte någon mobiltelefon men när han väl får det kommer jag att göra mitt absolut bästa för att han ska lära sig att använda den på ett bra och hälsosamt sätt och jag hoppas verkligen att hans lärare kommer att göra likadant.