Månad: januari 2017

Var är robotarna?

/ themadmathematician / 1 kommentar

Ibland är det skönt att komma hem. Hem till sin egen säng, sin egen kudde och katternas försiktiga tramp på täcket. Men det kan också vara skönt att komma hem till sin egen undervisningskultur.

Efter flera dagar på BETT-mässan i London, där jag bl.a. ledde några guidade turer åt andra medlemmar på DIU’s resa, återkom jag med blandade intryck. Jag visste redan innan jag åkte att det var ett kommersens tempel jag skulle beträda, men det var också en brittisk mässa, med allt som det innebär.

Jag är själv brittisk medborgare, även om jag är född och uppvuxen i Sverige, och har bott där i perioder av mitt liv. Det som jag alltid upplevt som den subtila, men fundamentala skillnaden mellan våra båda kulturer är i relationerna mellan motsatserna. Det är i alla fall min upplevelse att vi i Sverige försöker samarbete mellan gränser. Lärare och elever, anställda och arbetsgivare, föräldrar och barn samarbetar för att uppnå det gemensamma goda. Det är klart det finns undantag, men jag upplever ändå att det finns en grundläggande vilja att sträva åt det hållet här. Inte så i England. Omedelbart som barnet kommer hem från BB finns en strävan att fjärma sig det, ge det ett eget rum, i bästa fall skicka det till internatskola. Väl i skolsystemet är formalia som skoluniform och titlar viktigare än den äkta respekten som duktiga lärare trots allt kan få, men som många aldrig når till på grund av de inneboende motsättningarna mellan dessa båda poler. I arbetslivet är det mycket tydligt ven som är chef och vem som är anställd. Mellanchefer heter managers, ditsatta för att hantera, manage, personalen eftersom den inte antas kunna sköta sig själv utan att riskera jobbet. Låt oss inte gå in på överklass och underklass här, men tro mig, dessa motsättningar mellan olika nivåer genomsyrar deras undermedvetna.

Det här kommer till uttryck även i BETT-mässan givetvis. Jag är väldigt glad att vi inte behöver fundera på att köpa in digital behaviour management tools till våra skolor i Sverige för att med olika poängsystem kontrollera våra elevers beteenden. På samma sätt är jag glad att våra plattformar i alla fall ibland försöker göra det möjligt att publicera innehåll till alla i hela världen, och inte som de engelska, skryter med hur nedlåsta (isolationistiska?) och säkra de är.

På sitt sätt påminde BETT mig om den årliga marknaden i Norrtälje med stånd där godis, leksaker och skämtartiklar bjuds ut, ofta flera gånger av olika stånd, men till samma pris. Jag saknade eftertanken, att faktiskt fundera på vad man vill genomföra och åstadkomma, innan alla rusar till försäljarna för att pröva de senaste VR-glasögonen, arduino-kopiorna och programmerbara robotarna. Hur gör vi något på riktigt och på ett kostnadseffektivt sätt som gagnar eleverna under lång tid framöver?

p1190090

Microsoft Maker Space – Förverkliga din idé med hjälp av ett rum där du kan arbeta med både programmering och limpistol. Men hur mycket kostar det i längden att ha ett resurscenter utan klar bild av hur det ska användas på ett hållbart sätt. Det gäller att tänka till först.

Jag saknade också en del saker. Eftersom mässan är kommersiell och gratis för besökare får företagen betala stora summor för att stå där. Då filtreras vissa aktörer bort, t.ex. GeoGebra, som håller på att transformera matematikundervisningen helt gratis i över 200 länder. Sedan önskar jag att utvecklingen går snabbare. Mitt tema på guidningarna var robotar i alla former. De finns som bilar, humanoider och drönare, javisst, men var är krabborna, bina och myrorna? Var är nanorobotarna, och programvaran som klarar av att låta oss styra svärmar av robotar för att t.ex. städa skolans korridorer eller utforska grottor som är för små att gå in i själv? Och var är 3D-skrivarna som gör fungerande kretskort eller färdiga myrrobotar? Mycket av det här är inte science fiction längre utan existerar i olika experimentella modeller på universitet, men det behöver plockas upp av företagen som jobbar mot skolor och privatpersoner.

Jag behöver myrrobotar till att göra ren min astroturfmatta i hallen. Nu!

Efter ett år med OneNote ClassNotebook

/ David Holmström / Lämna en kommentar

Till läsåret 2015-2016 så valde de flesta av ekonomiprogrammets lärare att använda OneNote ClassNotebook till att administrera sina kurser. Det var egentligen inte ett gemensamt beslut utan vi inspirerades snarare av varandras idéer om hur man kunde använda verktyget. Det var inte heller ett gemensamt beslut att samtidigt helt sluta använda fronter (vår lärplattform) men det blev så. När man på allvar började att använda OneNote till arbetet i klassrummet så fyllde inte fronter så stor funktion längre. Skulle vi ha fortsatt att använda fronter så hade det inneburit dubbelarbete.

Till viss del hade den här övergången med förändringar i lagets arbetssätt att göra. De senaste åren har vi utvecklat vårt arbetssätt mot att innehålla alltfler inslag av formativ bedömning. Fronter fungerade inte särskilt bra till detta utan är i stort sett helt utformat för att endast fungera vid summativa bedömningar. Detta är inte minst tydligt i hur portfolio- och inlämningsverktyg är utformade. Eftersom OneNote ger läraren så stora friheter att skapa arbetsflöden på gruppnivå så skapade detta verktyg ytterligare en dimension till klassrummet som korresponderade med flera av Dylan Williams nyckelstrategier. Inte minst: Att göra lärandet synligt, att eleverna ska äga sitt eget lärande och i att skapa lärandemål. Att utforma undervisningen på det sättet försvårades avsevärt i fronter.

Under samma läsår som vi började använda OneNote så ökade vi andelen elever som klarade vårt program med gymnasieexamen från 75% till 88%. Detta kan man givetvis inte koppla till OneNote men vi är övertygade om att vårt samlade utvecklingsarbete kring värdegrund, studiekultur, BFL och OneNote är en del av svaret till att vi lyckades bättre.

Eleverna var till en början tveksamma till förändringen men desto mer de lärde sig och desto mer vi lärde oss ju mer positiva blev de. När vi under höstterminen 2016 genomförde en utvärdering av arbetet med OneNote svarade 87% av programmets elever att de föredrog OneNote framför fronter:

utv

Vi bad också eleverna att på en skala från ett till fem ange hur enkelt de tyckte att det var att hitta information i respektive verktyg. I snitt fick då fronter 3,3 medan OneNote fick 4,1. Eleverna tyckte alltså att bägge verktygen var relativt enkla att hitta i men att OneNote var något enklare.

Än mer intressant blir det att läsa de motiveringar till varför de föredrog OneNote framför fronter. En elev skrev såhär:

För att jag tycker att onenote är smidigare även fast jag haft mer erfarenhet av fronter. Man kan lätt arbeta i grupp med hjälp av samarbetsutrymmet och allt är mer kompakt och samlat så man hittar de man vill enkelt.

En annan så här:

Jag tycker att onenote är mycket bättre än fronter då allt känns mycket enklare och smidigare. Dessutom är det väldigt bra då man inte alltid behöver göra word-dokument utan istället kan skriva i onenote direkt. Så jag tycker absolut inte att vi ska jobba med fronter istället, allt skulle bli väldigt mycket krångligare.

De flesta elever framhåller att det är enklare att hitta i OneNote, att samarbetsytan saknas i fronter och att det finns flera funktioner i OneNote.  Frågar man lärarna så framhåller de ungefär samma saker men nämner ytterligare några fördelar. Med hjälp av OneNote så kan du i realtid se allt som skrivs i elevernas anteckningsböcker. Det innebär att du med hjälp av några klick snabbt bilda dig en uppfattning om hur arbetet går och ge instruktioner därefter. Du kan snabbt ta upp och berömma goda exempel och därigenom skapa lärandemål för eleverna. Detta innebär att din kontroll över elevernas lärande ökar och du har möjlighet att arbeta formativt snarare än att bara summativt bedöma det som du hittar i en inlämningsmapp.