Författare: David Holmström

Efter ett år med OneNote ClassNotebook

/ David Holmström / Lämna en kommentar

Till läsåret 2015-2016 så valde de flesta av ekonomiprogrammets lärare att använda OneNote ClassNotebook till att administrera sina kurser. Det var egentligen inte ett gemensamt beslut utan vi inspirerades snarare av varandras idéer om hur man kunde använda verktyget. Det var inte heller ett gemensamt beslut att samtidigt helt sluta använda fronter (vår lärplattform) men det blev så. När man på allvar började att använda OneNote till arbetet i klassrummet så fyllde inte fronter så stor funktion längre. Skulle vi ha fortsatt att använda fronter så hade det inneburit dubbelarbete.

Till viss del hade den här övergången med förändringar i lagets arbetssätt att göra. De senaste åren har vi utvecklat vårt arbetssätt mot att innehålla alltfler inslag av formativ bedömning. Fronter fungerade inte särskilt bra till detta utan är i stort sett helt utformat för att endast fungera vid summativa bedömningar. Detta är inte minst tydligt i hur portfolio- och inlämningsverktyg är utformade. Eftersom OneNote ger läraren så stora friheter att skapa arbetsflöden på gruppnivå så skapade detta verktyg ytterligare en dimension till klassrummet som korresponderade med flera av Dylan Williams nyckelstrategier. Inte minst: Att göra lärandet synligt, att eleverna ska äga sitt eget lärande och i att skapa lärandemål. Att utforma undervisningen på det sättet försvårades avsevärt i fronter.

Under samma läsår som vi började använda OneNote så ökade vi andelen elever som klarade vårt program med gymnasieexamen från 75% till 88%. Detta kan man givetvis inte koppla till OneNote men vi är övertygade om att vårt samlade utvecklingsarbete kring värdegrund, studiekultur, BFL och OneNote är en del av svaret till att vi lyckades bättre.

Eleverna var till en början tveksamma till förändringen men desto mer de lärde sig och desto mer vi lärde oss ju mer positiva blev de. När vi under höstterminen 2016 genomförde en utvärdering av arbetet med OneNote svarade 87% av programmets elever att de föredrog OneNote framför fronter:

utv

Vi bad också eleverna att på en skala från ett till fem ange hur enkelt de tyckte att det var att hitta information i respektive verktyg. I snitt fick då fronter 3,3 medan OneNote fick 4,1. Eleverna tyckte alltså att bägge verktygen var relativt enkla att hitta i men att OneNote var något enklare.

Än mer intressant blir det att läsa de motiveringar till varför de föredrog OneNote framför fronter. En elev skrev såhär:

För att jag tycker att onenote är smidigare även fast jag haft mer erfarenhet av fronter. Man kan lätt arbeta i grupp med hjälp av samarbetsutrymmet och allt är mer kompakt och samlat så man hittar de man vill enkelt.

En annan så här:

Jag tycker att onenote är mycket bättre än fronter då allt känns mycket enklare och smidigare. Dessutom är det väldigt bra då man inte alltid behöver göra word-dokument utan istället kan skriva i onenote direkt. Så jag tycker absolut inte att vi ska jobba med fronter istället, allt skulle bli väldigt mycket krångligare.

De flesta elever framhåller att det är enklare att hitta i OneNote, att samarbetsytan saknas i fronter och att det finns flera funktioner i OneNote.  Frågar man lärarna så framhåller de ungefär samma saker men nämner ytterligare några fördelar. Med hjälp av OneNote så kan du i realtid se allt som skrivs i elevernas anteckningsböcker. Det innebär att du med hjälp av några klick snabbt bilda dig en uppfattning om hur arbetet går och ge instruktioner därefter. Du kan snabbt ta upp och berömma goda exempel och därigenom skapa lärandemål för eleverna. Detta innebär att din kontroll över elevernas lärande ökar och du har möjlighet att arbeta formativt snarare än att bara summativt bedöma det som du hittar i en inlämningsmapp.

Mobiltelefoner i skolan

/ David Holmström / 1 kommentar

Mitt fjärde barn föddes 2010. På den tiden hade jag jag en gammal Nokia med knappar. Man kunde skicka sms, lyssna på musik och gå ut på nätet. Jag lyckades emellertid aldrig med det sistnämnda och försökte heller inte särskilt ihärdigt då jag visste hur dåligt detta fungerade.

Höstterminen 2011 var det dags för mig att vara föräldraledig. Vid den tiden hade några runt mig börjat skaffa sig smarta mobiltelefoner. Detta fick mig att slå till och köpa mig en Iphone4 i julklapp. Jag var oerhört nöjd. Plötsligt kunde man göra helt fantastiska saker med sin telefon och faktiskt så underlättade den mitt arbete oerhört. Bara att kunna ha sin kalender och mejl synkade i mobilen hela tiden förenklade väldigt.

När jag sedan kom tillbaka till arbetet i januari så upptäckte jag att jag inte var ensam om att ha fått en smart mobiltelefon i julklapp. I stort sett alla elever och de flesta av lärarna hade nu också en sådan. Plötsligt var mobilerna ett problem. I de gamla mobilerna kunde eleverna lyssna på musik och skicka sms. Men dessa meddelanden kostade fortfarande någon krona så det var relativt ovanligt att de gjorde det under lektionstid. Nu med smarta mobiltelefoner kunde de göra allt som man tidigare bara kunnat göra med en dator och detta gjorde att de blev helt uppslukade av dem. Men var de bara dåliga för dem? Borde de inte kunna ha samma hjälp av sina mobiler i sitt arbete som jag hade i mitt?

8637598334_a21c20bc57

Texting Congress 1” (CC BY-NC-SA 2.0) by afagen

Sedan dess har debatten kring mobiltelefonanvändning i klassrummet pågått. En snabb sökning på google på sökorden ”mobiler i skolan debatt” ger 495000 resultat. De flesta av inläggen och artiklarna i ämnet verkar vilja förbjuda dem. När Aftonbladet i våras genomförde en webbenkät huruvida det var bra att skolor nu kunde förbjuda mobiltelefoner så svarade nästan 90% att detta var bra.

Jag ställer mig dock på Håkan Fleischers sida. En forskare som studerat användningen av digital teknik i skolan då han i ett inlägg i debatten titulerat: ”Mobiltelefoner i skolan bör hanteras inte förbjudas”  skriver:

”Jag menar att förbud mot mobiltelefoner i skolan är orimligt och verklighetsfrånvänt som strategi för att hantera de problem tekniken för med sig. Användningen av IT – som ju smarta telefoner är en del av – främjas just nu hårt i skolsverige. [—] Jag menar vidare att ett förbud eller preventivt insamlande av mobiltelefoner i skolan är ett steg bort från skolans uppdrag att verka fostrande. Fostran är naturligtvis ett begrepp som kan förstås olika – somliga anser att förbudsideologier och straff är fostran, men en mer rimlig tolkning av fostransuppdraget för skolan är att skolan skall fostra till att bli en ansvarstagande individ.” (Håkan Fleicher, ” Mobiltelefoner i skolan bör hanteras inte förbjudas”)

Jag tror inte att det är mobilerna som är orsaken till att vi får relativt låga resultat i skolan. Problemet är den låga status skolan har i vårt samhälle. Ett felaktigt mobilanvändande är bara ett symptom på detta. Eleverna väljer att göra annat under lektionstiden för att de inte förstår vilket värde skolan har för dem. Detta skulle inträffa även om vi förbjöd mobilerna. För att förbättra resultaten behöver vi istället få eleverna att förstå värdet av lektionstid så att de inte slösar bort den.

Numera har ju dessutom många elever tillgång till en egen dator eller surfplatta under lektionstid och på dessa så kan ju eleverna kunna göra exakt lika mycket dumt som de kan med mobilerna och datorerna vore det ju dumt att förbjuda när det är skolan själv som har gett dem dessa.

Vi måste alltså, precis som Håkan Fleischer skriver, fostra dem till att klara av att använda all digital teknik på ett både effektivt och hälsosamt sätt. Mitt fjärde barn har ännu inte någon mobiltelefon men när han väl får det kommer jag att göra mitt absolut bästa för att han ska lära sig att använda den på ett bra och hälsosamt sätt och jag hoppas verkligen att hans lärare kommer att göra likadant.

No hands up

/ David Holmström / Lämna en kommentar

No hands up är en metod som används för att slumpa fram elever, som till exempel, ska svara på en fråga. Fördelen med detta är att man skapar ett engagerande klassrumsklimat där det blir svårare för elever att utveckla undvikandestrategier. Man tillåter helt enkelt inte elever att räkna med att läraren inte ska fråga dem så länge de inte räcker upp handen. Detta gör eleverna mer koncentrerade på lektionen och gör så att de anstränger sig mer för att faktiskt ha något att svara.

För läraren har detta flera fördelar. Denne behöver inte oroa sig för att i högre utsträckning ge ordet till en viss grupp elever. Till exempel så finns det många studier som visar på att vi tillåter manliga elever att uppta mer av talutrymmet än kvinnliga. Men det är också vanligt att man frågar de elever som ivrigast håller upp handen eller de som man vet ger ett bra svar. Detta i sin tur ger eleverna som inte tror att de har ett bra svar möjlighet att tänka på annat än det som pågår i undervisningen.

Man skulle kunna tro att de flesta elever inte tycker om den här metoden. Att de skulle tycka att det är jobbigt att bli utpekad om man inte hade ett bra svar. Mina erfarenheter är dock det motsatta. De flesta elever verkar uppskatta metoden. Den enda elev som har uttryckt ett missnöje var en pojke som normalt sett alltid satt med handen i vädret. Jag tror verkligen att eleverna uppskattar att alla i klassrummet har möjlighet att få komma till tals och att allas svar är lika mycket värda. Det handlar inte om att peka ut det som inte kan utan om att ge alla möjlighet att visa att de kan saker.

Det viktigaste att tänka på att tänka på när man använder metoden är att skapa ett tillåtande klassrumsklimat där det är helt accepterat att inte kunna.

Traditionellt sett så har metoden genomförts med glasspinnar eller kort, med elevernas namn på som läraren sedan drar slumpvis. Jag har dock aldrig riktigt lyckats med att skapa sådana pinnar eller kort. Mina hantverksmässiga kunskaper räcker helt enkelt inte. Först så använde jag en webbapplikation som heter Random name picker där man skriver in elevernas namn och där dessa sedan slumpas fram. Namnen sparas på en unik länk som man kan lägga som bokmärke i sin webbläsare.

Random name picker

Skapa din egen Random name picker här:

Nu har jag faktiskt hittat ett ännu bättre program. Det är ett freeware-program som heter NTI randomizer och är skrivet av Itlararen, Jesper Nilsson. Man lägger in sina elever i en txt-fil och kan därefter slumpa fram ett namn ur denna. En annan fördel med programmet är att man på en milliesekund kan slumpa fram gruppindelningar. Detta är ett mycket användbart alternativ till att räkna in grupper eller att lotta på annat sätt. Vill man så kan man använda programmet till att slumpa fram i stort sett vad som helst.

Zip-filen med programmet laddar du ned härifrån. Därefter packar du upp den någonstans på din dator och dubbelklickar på filen: setup.

En instruktionsfilm för programmet finns på itlararen.se

Lärandebaserad skolutveckling

/ David Holmström / Lämna en kommentar

Den 16 februari besökte Hans-Åke Scherp Roslagskolans aula för att prata inför rektorer, arbetslagsledare och förstelärare om en modell för att utveckla skolan som han kallar för lärandebaserad skolutveckling.

New public management har importerats från näringslivet till den offentliga verksamheten. Det är en målrationell modell som bland annat används för skolutveckling i många kommuner. Enligt den här modellen så utvecklas verksamheten genom mål, planer och utvärderingar samt genom att olika enheter konkurrerar med varandra. I skolans värld innebär det kort sagt att vi ska stimuleras till utveckling för att få elever att söka sig till skolan. (Scherp 2013 s. 17)

Scherp kritiserar modellen och menar att den inte leder till utveckling bland annat eftersom det faktum att eleverna och deras föräldrar är nöjda så behöver det inte innebära att verksamheten håller en hög kvalité för det. Dessutom så menar Scherp att systemet inte stimulerar till utveckling. Inget blir bättre bara för att man mäter det om och om igen, eller för den delen, att man konstaterar att något inte fungerar om och om igen. (Scherp 2013 s.18f)

För att en skolorganisation ska kunna utvecklas förespråkar Scherp istället det som han kallar för lärandebaserad skolutveckling. Enligt honom så är det ingen idé att försöka få lärare att ändra sin undervisning ovanifrån så som ofta sker i den målrationella modellen utan skolan måste förändras underifrån eller inifrån. Lärare kommer bara att förändra sitt sätt att undervisa om de själva upptäcker att en förändring ger goda resultat. Därför måste skolutveckling fokusera på sambandet mellan process och resultat snarare än bara på resultatet. (Scherp 2013 s. 21)

För att skapa positiv förändring så menar Scherp att skolan måste bli en lärande organisation. I en lärande organisation är det viktigt att lärandet inte är individuellt utan kollektivt. I en sådan organisation har lärarna goda förutsättningar att mötas och diskutera gemensamma erfarenheter, misstag och framgångar. Ett sätt att göra det är att organisera lärgrupper bland lärarna. Viktigt är också att alla lärdomar dokumenteras i något slags kollektivt minne. (Scherp 2013 s. 23f)

Scherp stödjer sig på forskare som Hattie och Timberley och menar att skolor som lyckas har lärare som beforskar sin egen praktik. De får arbeta långsiktigt och gemensamt i lärgrupper i allt ifrån sex månader upp till två år. Lärare måste vara medskapare till sin egen utveckling snarare än att ta emot tips från experter. (Scherp 2013 s. 32f)

Källa: Scherp, Hans-Åke (2013) Lärandebaserad skolutveckling, lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat, Studentlitteratur, Lund