Ibland är det skönt att komma hem. Hem till sin egen säng, sin egen kudde och katternas försiktiga tramp på täcket. Men det kan också vara skönt att komma hem till sin egen undervisningskultur.

Efter flera dagar på BETT-mässan i London, där jag bl.a. ledde några guidade turer åt andra medlemmar på DIU’s resa, återkom jag med blandade intryck. Jag visste redan innan jag åkte att det var ett kommersens tempel jag skulle beträda, men det var också en brittisk mässa, med allt som det innebär.

Jag är själv brittisk medborgare, även om jag är född och uppvuxen i Sverige, och har bott där i perioder av mitt liv. Det som jag alltid upplevt som den subtila, men fundamentala skillnaden mellan våra båda kulturer är i relationerna mellan motsatserna. Det är i alla fall min upplevelse att vi i Sverige försöker samarbete mellan gränser. Lärare och elever, anställda och arbetsgivare, föräldrar och barn samarbetar för att uppnå det gemensamma goda. Det är klart det finns undantag, men jag upplever ändå att det finns en grundläggande vilja att sträva åt det hållet här. Inte så i England. Omedelbart som barnet kommer hem från BB finns en strävan att fjärma sig det, ge det ett eget rum, i bästa fall skicka det till internatskola. Väl i skolsystemet är formalia som skoluniform och titlar viktigare än den äkta respekten som duktiga lärare trots allt kan få, men som många aldrig når till på grund av de inneboende motsättningarna mellan dessa båda poler. I arbetslivet är det mycket tydligt ven som är chef och vem som är anställd. Mellanchefer heter managers, ditsatta för att hantera, manage, personalen eftersom den inte antas kunna sköta sig själv utan att riskera jobbet. Låt oss inte gå in på överklass och underklass här, men tro mig, dessa motsättningar mellan olika nivåer genomsyrar deras undermedvetna.

Det här kommer till uttryck även i BETT-mässan givetvis. Jag är väldigt glad att vi inte behöver fundera på att köpa in digital behaviour management tools till våra skolor i Sverige för att med olika poängsystem kontrollera våra elevers beteenden. På samma sätt är jag glad att våra plattformar i alla fall ibland försöker göra det möjligt att publicera innehåll till alla i hela världen, och inte som de engelska, skryter med hur nedlåsta (isolationistiska?) och säkra de är.

På sitt sätt påminde BETT mig om den årliga marknaden i Norrtälje med stånd där godis, leksaker och skämtartiklar bjuds ut, ofta flera gånger av olika stånd, men till samma pris. Jag saknade eftertanken, att faktiskt fundera på vad man vill genomföra och åstadkomma, innan alla rusar till försäljarna för att pröva de senaste VR-glasögonen, arduino-kopiorna och programmerbara robotarna. Hur gör vi något på riktigt och på ett kostnadseffektivt sätt som gagnar eleverna under lång tid framöver?

Microsoft Maker Space – Förverkliga din idé med hjälp av ett rum där du kan arbeta med både programmering och limpistol. Men hur mycket kostar det i längden att ha ett resurscenter utan klar bild av hur det ska användas på ett hållbart sätt. Det gäller att tänka till först.

Jag saknade också en del saker. Eftersom mässan är kommersiell och gratis för besökare får företagen betala stora summor för att stå där. Då filtreras vissa aktörer bort, t.ex. GeoGebra, som håller på att transformera matematikundervisningen helt gratis i över 200 länder. Sedan önskar jag att utvecklingen går snabbare. Mitt tema på guidningarna var robotar i alla former. De finns som bilar, humanoider och drönare, javisst, men var är krabborna, bina och myrorna? Var är nanorobotarna, och programvaran som klarar av att låta oss styra svärmar av robotar för att t.ex. städa skolans korridorer eller utforska grottor som är för små att gå in i själv? Och var är 3D-skrivarna som gör fungerande kretskort eller färdiga myrrobotar? Mycket av det här är inte science fiction längre utan existerar i olika experimentella modeller på universitet, men det behöver plockas upp av företagen som jobbar mot skolor och privatpersoner.

Jag behöver myrrobotar till att göra ren min astroturfmatta i hallen. Nu!