”Yeah, Snaps”, bekräftar läraren när en av hennes lärarstudenter från första årskursen just har berömt lärarstudenterna ur andra årskursen som hjälpt dem genom deras femte ”approximation”  (ung. klassrumssimulering) och får medhåll från så gott som hela rummet vilket uttrycks genom att alla eleverna börjat knäppa med fingrarna. En tyst applåd av uppskattning drar genom rummet. Det är första gången jag upplever det.

Att knäppa med fingrarna i stället för att applådera har på senare tid kommit tillbaka som uppskattande gest, framförallt på universitet och poesiläsningar, dels för att det är mindre störande och kan uttryckas mer individuellt men också för att det går att göra med en hand i denna tid då mobilen alltid upptar den andra handen. Det kanske är mest förekommande i USA just nu men kommer säkert att sprida sig.

Vi är sex lärare på studiebesök på Stanford University i Kalifornien, och vi har just bevittnad slutredovisningen av deras ”cross cohort rehearsals”, dvs årskursblandade klassrumssimuleringar. Den här gången har de fått träna på olika frågetekniker och på att försöka öppna upp frågeställningarna. Megan W Taylor, deras lärare, ger följande liknelse:

En konsertpianist måste lära sig många olika sorts tekniker: skalor, drillar, rytmer, ackord, pedalteknik, frasering m.m. Den blivande pianisten behöver träna på var och en av teknikerna för sig för att sedan kunna lagra dem på varandra och ge inspirerande konserter. På samma sätt behöver en lärarstudent träna på frågetekniker, konkretisering av kursplaner, planering, klassrumshantering, röstteknik, IT med mera för att sedan kunna ge inspirerande lektioner. Vi visar inte en blivande pianist en video på en färdig konsertpianist och förväntar oss att de sedan ska kunna göra likadant direkt, men av någon anledning så är det tyvärr så många gör med lärarstudenter.

Det här är bara en av många små detaljer jag har sett på de 4 dagarna som jag och mina kollegor hittills har varit i Stanford. Som exempel tycker jag det belyser det genomgående temat: ”Striving For Excellence” (är det inte lite symptomatiskt att det är svårt att översätta det uttrycket?) men det är inte det enda. Vi har sett lysande exempel på samarbete mellan lärarutbildningen och lokala praktikskolor, konceptklassrum där tekniken verkligen hjälper och inte är i vägen för användarna samt hört hur Stanford arbetar konkret med att ta in de bästa forskarna, lärarna och studenterna i världen.

Vi kan i Sverige givetvis inte konkurrera med detta men vad vi kan göra är att implementera processer som driver utvecklingen åt rätt håll, och här tror jag vi kan lära mycket från Stanford.

Snaps!